Att vara inneboende

Lisa var supersnäll som erbjöd mig att bo hos henne. Men hela situationen var så pressande för mig att jag inte orkade gå till jobbet på ICA. Efter några samtal med läkare blev jag sjukskriven för både stress och depression.

Det blev trångt för oss att bo så många i en trea, i vart fall de veckor alla barnen bodde där. Både mina tjejer och Kasper bor varannan vecka hos sin pappa. Både Lisa och Kasper visade att vi var välkomna och gjorde det bästa för att vi skulle trivas. Jag och tjejerna fick dela på ett rum, de delade på sängen och jag sov på en madrass på golvet. Lisa och Kasper delade ett rum.

De veckor barnen var där var det naturligtvis full fart. Barnen gick bra ihop och bråkade inte även om de inte lekte så mycket tillsammans. Kasper hade ju naturligtvis inte så många gemensamma intressen med mina tjejer. Ibland blev det ordentligt stökigt när någon av barnen ville lyssna på musik, en annan titta på film och en tredje spela dataspel. Allt på högsta volym. Men det fanns en sak alla tre barnen gillade och det var att leka med Astrid. De tog ofta med henne ut till husets gräsmatta och kastade boll som hon fick hämta.

Amanda tycker om att ta med Astrid på långa promenader, jag tror hon tycker det är jobbigt med så många människor i lägenheten och vill få vara i fred ibland.

En dag sa Julia att alla har det bra och har sängar här i lägenheten utom Astrid. Hon sover ju ensam i ett hörn på golvet. Kan inte hon få en egen säng? Amanda och Kasper stödde idén och vi satte oss för att googla efter en lämplig hundbädd. Efter en stund hittade vi en sida som tipsade om biabädd vi bestämde oss för att beställa en sån.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *